Reseberättelse 9: 30 juli - 10 augusti 2004

Normalt sett brukar jag åka upp tidigt på säsongen, men i år blev det istället slutet av juli eftersom jag har flyttat till en ny lägenhet. Jag har inte hunnit med de vanliga förberedelserna som jag brukar, så jag är mer otränad än nånsin. Dessutom lyckades jag med konststycket att skaffa ett skavsår på högra foten veckan innan, bara genom att gå barfota i mina joggingskor fram och tillbaka till min kvartersbutik hemma. Otur kan man tycka.

Fredag 30 juli - Lördag 31 juli 2004
På torsdagen hade jag packat mina fjällgrejor så att jag bara behövde åka hem efter jobbet och hämta ryggsäcken och ge mig iväg mot nya fjälläventyr. Som tur var så slutade jag 15.00 på fredagar under sommaren, så jag hade ingen större brådska med att ta mig in till Stockholm C där tåget skulle avgå kl 17.27. Nästan som vanligt så besökte jag Pressbyrån innan för att hamstra lite tidningar och sånt.

Resan upp tar lite längre tid än tidigare år eftersom tåget går på Ostkustbanan upp till Sundsvall och sedan Mittbanan till Ånge, medan tidigare har den gått på Norra Stambanan (i inlandet istället för längs kusten) upp till Ånge. Sträckan är visserligen längre, men spåren är bättre. En X2000 från Stockholm C till Sundsvall C tar 3 timmar och 24 minuter enligt tidtabellen. Missar man tåget 17.27 kan alltid ta X2000-tåget 18.25 och ändå komma till Sundsvall 20 minuter innan Norrlandståget kommer fram dit.

Det gick bra att sova på tåget trots värmen. I Stockholm hade det nämligen varit gråmulet hela dagen, men när vi kom till Gävle var det strålande sol. Lördagen fortsatte med samma fina väder. Bara några få moln fanns på himlen när jag steg av tåget i Kiruna.

Framme i Nikkaluokta var allt sig likt. Många fjällvandrare väntade på att få åka hem, så till den grad att två hela bussar blev fulla, till och med några som fick stå hela vägen tillbaks till Kiruna. Efter bussarna åkt 12.45 vandrade jag faktiskt helt ensam iväg tillbaka längs den asfalterade vägen som skulle ta mig upp i Vistasvagge. De allra flesta vandrar västerut för att nå Kebnekaise fjällstation samma dag.

Strax bortom bron över Vistasjåkka börjar leden. Svetten lackade ordentligt eftersom det var minst 20 plusgrader och gassande solsken samt nära på vindstilla. Myggen lyste dock med sin frånvaro vilket var bra, eftersom de kan vara irriterande ibland.

Det märks att Vistasvagge inte åtnjuter samma belastning som sträckan Nikkaluokta - Kebnekaise fjällstation. Det läggs mindre pengar här på underhåll, vilket kan vara både bra och dåligt. Spängerna är äldre och i sämre skick samt att broar saknas över de flesta mindre jåkkar. De jåkkarna är i regel mellan 1-5 meter breda och vaden är enkla. Ofta kan man hoppa över helt torrskodd eller kliva enkelt på stenar. Över de större jåkkarna är det givetvis hängbroar som vanligt eftersom de inte skulle gå att passera annars.

På en myrmark i närheten av leden kunde jag mumsa på hjorton som växte här och var, vilket gav en extra energikick. Synd bara att man inte hade några pannkakor att ha till hjortrona, då hade det varit kanon.



Ett par gånger skrämde jag upp ripor när jag kom vandrande. Det var segt och slitigt hela dagen och jag kom inte så långt som jag trodde att jag skulle komma. Har slagit upp tältet vid båtlänningen ungefär, 12-14 kilometer från Nikkaluokta.

Vid halvtio-tiden på kvällen hörde jag en korp som sakta flög upp längs Vistasvagge.

Har även hört båten komma och hämta/lämna vandrare nu på kvällen. Temperaturen faller snabbt när solen inte lyser, så den visar bara 11 plusgrader nu på kvällen.

Det är inte alls mycket mygg som jag hade trott. Det myckna regnandet 19-21 juli då det föll över 100 mm i Nikkaluokta och Kebnekaise verkar inte ha påverkat speciellt mycket, det rann väl bort allt för snabbt. Det är bara den mest akuta nederbörden som höjer vattenståndet. Det finns ju inte så mycket snö kvar heller som kan öka vattenmängden vid högsommardagar. Tältplatsen är kruttorr, men det är geggigt och klafsigt i sänkorna och vid jåkkarna.

Det finns ofta rätt bra tältplatser nära jåkkarna där det finns nära tillgång till vatten.

Söndag 1 augusti 2004
Vaknade tidigt efter en god natts sömn. Vid 9-tiden kom jag iväg och vadade direkt Marffigorsa, precis vid övre båtlänningen i Vistasvagge. Precis som igår så var vädret strålande och det var bara att acceptera att vandringen skulle bli svettig och jobbig även denna dag. Trots detta tyckte jag att den första biten var förvånansvärt lätt att vandra, men misstänkte att det skulle kännas jobbigare längre fram på dagen, när törsten och hungern började göra sig påminda.

Mitt på dagen kändes det inte längre värt mödan att fäktas med mygg, klafsiga sänkor och solen. Jag tog en tretimmars siesta i skuggan bakom en grupp fjällbjörkar på en kulle så att den lätta vind som ändå blåste kunde svalka mig lite medan jag försökte få i mig så mycket vätska som möjligt.

Medan jag låg där och halvslumrade där i godan ro så väcktes min uppmärksamhet när jag såg två stenfalkar som kubbades i luften, medan en tredje satt på en närliggande avstympad fjällbjörk. Tyvärr var den allt för långt bort för att jag skulle få en bra bild på den. Då och då flaxade rödstjärtar förbi, säkerligen undrande vad jag var för en typ.

Strax efter tre på eftermiddagen tyckte jag att jag kunde vandra iväg igen och slutföra etappen som skulle ta mig till bron över Vistasjåkka, 4-5 kilometer nedanför Vistasstugorna.

Vägen kändes oändligt lång och jag tvivlar på att avstånden är rätt angivna på de vägskyltar man ser.

Till slut nådde jag hängbron. Här kunde man, precis som vid de andra tre hängbroarna tidigare, se vilken kraft vattnet hade fått vid regnandet 19-21 juli. Det hade stigit så mycket att det hade spolat bort trappstegen/rampen som används för att kliva upp på själva bron, som ofta är en meter ovanför backen. Vistasjåkka hade säkert stigit med i min mening ett par meter för att klara av den bedriften.

På västra sidan, dvs andra sidan av bron så finns det bra och fina tältplatser på och kring berghällarna. I sänkorna växer bl a hjortron. Uppströms finns det så att man kan komma ner till jåkken och hämta vatten mm.

Måndag 2 augusti 2004
Vaknade tidigt på morgonen av att jag badade i svett eftersom solen låg på tältet. Det var varmt ute och det var inget problem att gå med bar överkropp redan strax efter åtta på morgonen.



Tyvärr hade jag upptäckt när jag vaknade att en stor blåsa, stor som en femkrona hade bildats under natten på min vänstra häl under fotsulan. Inget hade märkts dagen innan medan jag gick, mer än att jag hade lite ont under hälen, med jag hade kollat och inget syntes då i alla fall. Blåsan satt djupt eftersom huden tjock där.

Så vad göra? Enda rimliga var att sticka hål på blåsan som tydligt buktade ut. Jag ska inte gå in på några slaskiga detaljer, men när den var tömd och rengjord så visade det sig att jag inte hade tagit med några stora Compeed-plåster, bara för vanliga mindre skavsår. Fick improvisera med att sätta på två mindre över hälen och fixera med vanliga plåster för att allt skulle hålla sig kvar under den tid skavsårsplåstret skulle sitta kvar. Min erfarenhet är dock att att hur mycket man än förbereder plåstret med att värma det i handflatan så får man aldrig riktigt på det ordentligt. Åtminstone inte så att det sitter en hel vecka om man är ute och vandrar.

Efter att till slut kommit iväg vid 10-tiden (försenad) så kom jag till Vistasstugorna efter cirka två timmars vandring. Där satte jag mig att vila i en halvtimme eller så. Stugvärden var ute på en dagstur, men det det fanns andra vandrare där som man kunde språka med.

Så småningom gav jag mig av mot Nallostugan. Leden dit stiger rätt mycket i början innan man kommer upp ur jåkkens dalgång. Det är rätt enkelt att gå, så jag hade stora förhoppningar om att hinna dit rätt snart. Det gick lite segt eftersom jag fick hela tiden tänka på att inte belasta vänsterhälen allt för mycket så här i början. Till slut vande man sig och det gick lättare.



När jag rastade på eftermiddagen, strax öster om Räitajåkken så fångade en rörelse på andra sidan jåkken mitt intresse. I kameran såg jag till slut en ensam renko som sprang hit och dit. Med lätta steg klev den över jåkken, plumsade ner i en djup strömfåra och så var den över på andra sidan, den sidan jag satt på.



Tydligen så hade den inte alls märkt mig eftersom den sprang närmare och närmare. Först cirka 20 meter från mig vek den av och fortsatte uppför fjällsluttningen.

Resten av dagen förflöt händelselös. Vädret var soligt, om än ännu varmare än igår och inga moln alls. Har slagit upp tältet på en gräsplätt, ca 700 meter öster om Nallostugan. Imorrn blir det vandring ner mot Sälka och Tjäktjavagge. Egentligen skulle jag ha vikit av in mot Unna Räitavagge, men jag tar inte några risker med foten. Det är lätt att ta sig ner till Kungsleden om man skulle behöva hjälp, det är värre om man är ända uppe vid Unna Räita-stugan.

Tisdag 3 augusti 2004
Vaknade återigen tidigt och kom iväg vid 8.30-tiden redan. En halvtimme senare satt jag och vilade på en bänk framför Nallostugan efter att ha vadat småjåkkarna kring stugan. Här uppe är det mindre vatten är normalt, så vadet uppe vid Räitajärvi gick som en dans. Vadet har blitivt bättre markerat sedan jag sist var där, med järnstänger och rösen på båda sidorna.

Detta är faktiskt första gången som jag har gått i Stuor Räitavagge så här sent på året. Nu fanns det ingen snö någonstans i den västra delen av dalen. Detta gjorde hela dagsturen ganska lättvandrad. Precis som igår fick jag närkontakt med en ren, denna gång hade renen ståtliga horn. Tydligen är de mer vana vid människor än på andra ställen, eller så går jag väldigt tyst i naturen.

På himlen syns tunna moln som eventuellt kommer att innebära väderomslag. Jag följde inte leden ner till Sälkastugorna, utan sneddade och har slagit upp tältet ca två kilometer söder om stugorna. Eftersom jag kom dit rätt tidigt på dagen, redan tidig eftermiddag så har jag ägnat mig lite åt extra kroppsvård, såsom att raka mig mm.

Skavsårsplåstret hänger med fortfarande, men jag känner blåsan för varje steg jag tar. Det blir nog inga problem med att kunna vandra ner till fjällstationen, eftersom jag redan har gått 24 kilometer på blåsan. Det är bara 26 kilometer till fjällstationen och där kan man ju fuska lite och ta helikopter om man måste. Den största farhågan är att något annat ska hända med foten då jag belastar foten på ett annorlunda sätt än vanligt för att undvika den värsta smärtan.



Täjktjavagge är sig likt. Ljungpiparna piper ut sitt gälla läte över gräsheden och kullarna i närheten. Kungsleden tycks vara än bredare och upptrampad än förra gången jag var här.

Onsdag 4 augusti 2004
Bröt upp från min tältplats efter åtta på morgoen. Ännu en strålande dag, tyvärr. Hela dagen skulle bjuda på klarblå himmel och de tunna moln som lovade svalare väder verkar ha fått ge vika för det mäktiga högtryck som parkerat över fjällen.

Vandringen ner till Singistugorna är mest en ren transportsträcka. Tog det lugnt ner till raststugan vid Kouperjåkka. Jåkken förde som vanligt med sig en hel del glaciärslam, alldeles mjölkvitt var vattnet. Vid raststugan tog jag en hel timmes rast i skuggan. Till skillnad från igår så har det inte blåst lika mycket, vilket gjort att att vandringen har blivit lite tuffare. Eftersom det inte finns några träd att tala om mellan Singistugorna och Sälkastugorna så är det svårt att hitta skugga att pusta ut i.

Kom fram till Singistugorna helt utan dramatik. Hälsade på stugvärden innan jag fortsatte uppför backen längs leden mot fjällstationen i jakt på en blåsig tältplats. Hittade en lämplig plats, precis bredvid jåkken. Det rinner inte mycket vatten i jåkkan, ett bra bevis på att det är rätt torrt både för årstiden och för tillfället. Innan jag slog upp tältet var jag tvungen att ta en längre siesta på mitt liggunderlag, i skuggan av ett stort flyttblock. Slumrade väl till en timme eller så innan jag fortsatte med att slå upp tältet. Det fläktar skönt, men säg den glädje som varar. Vinden vände och allt hamnade i lä och temperaturen steg i tältet till nära bristningsgränsen. Till slut så gick solen ner så pass mycket att man kunde ägna sig åt lite matnyttiga saker.

Har under tiden jag varit här hört korparna kraxa regelbundet. Tror även att jag såg en Kungsörn när jag låg och slumrade bakom flyttblocket. Det finns inte så många andra stora rovfåglar i fjällen som så elegant cirklar i termiken. Efter att den nått rätt höjd gledflög den elegant in över Singivagge.

Nu på kvällen har jag sett att det börjar bli lite mer moln söderut, över Sarek, men det ser inte ut att komma hitåt. Verkar som om det skulle bli lika fint väder fortfarande.

Torsdag 5 augusti 2004
Vaknade efter en god natts sömn och kunde konstatera att det faktiskt hade slagit om till sämre väder. Tunna slöjmoln täckte nu himlen, ett klart tecken på att vädret var på väg att förändras. Vandringen blev mycket mindre ansträngande än gårdagen, till och med min onda häl började att kännas bättre.

Efter att ha slagit ihop tältet och vandrat iväg uppför den sista stigningen upp till sjön så möttes jag av en frisk motvind som fläktade skönt och gjorde livet behagligt. Precis som igår så hände inte så mycket på vandringen. Jag lunkade på i min egen takt och ju närmare man kom fjällstationen, desto fler människor och hundar mötte jag. De allra flesta ute på en dagstur eller bara för att se sig om i terrängen.

Tjocka böljande moln, så kallade Cumulus-moln täckte himlen. Molnbasen låg på ungefär 2000 meter, Sydtoppen skymdes då och då, medan Vierramvare (1711 möh) låg helt fritt.

Måste ha varit en fin vecka att bestiga Sydtoppen på. Tyvärr kommer jag inte att göra detta denna gång, beroende på min onda häl.

Kommer att åka hem på måndag, så fredag, lördag och söndag kommer att bli mina sista dagar här i Kebnekaise för den här gången.

Middagen blev ingen höjdare den här gången, då jag av misstag fått med mig en gammal påse med oboy drickchoklad. Det smakar inget vidare när bäst före-datum har passerats med cirka ett år. Torrmaten blev ingen höjdare heller, då Wildlife's Chili con carne inte riktigt levde upp till vad jag kallar en Chili con carne. Slängde hälften och tuggade i mig lite andra saker för att bli mätt.

Fredag 6 augusti 2004
Under natten kom det lite regnstänk, men det fina vädret håller fortfarande i sig, vilket nästan är ett rekord tycker jag. Värmen är tryckande och vindriktningen kan inte riktigt bestämma sig. Än blåser det från väst, än från öst. Från gång till gång är det vindstilla. Som tur är så är det rätt mycket moln. Det gör att det känns lite bättre.

Fötterna börjar kännas rätt bra, så det är ingen överraskning att jag kommer att ta en vilodag idag och bara njuta av att ha fint väder.

Tog en lång sovmorgon och det är faktiskt rätt skönt att sova ut länge. Inte för att jag har drabbats av sömnlöshet tidigare då jag har varit ute och vandrat, men man kom i säng tidigt eftersom det inte fanns så mycket göra, det var då bättre att starta tidigare på dagen än att gå iväg sent. Speciellt så om det är varmt väder.

De permanenta snöfälten och glaciärerna är det svårt denna sommar. Snön i kratern på Tolpagorni är nästan helt bortsmält. Kebnetjåkkaglaciären liknar mer en nedsmält snödriva än en glaciär. Snön på Liddopakte är också sparsam. Sydtoppen är mer smutsgrå än vit så här års. Snön har helt smält bort och det kan nog vara svårt att komma ända upp till toppen utan risk för halka.

När jag igår passerader Jökelbäcken såg verkligen vattnets kraft som hade sopat med sig träbron och allt. Istället för en vattenfåra på kanske 10-15 meter så såg man att det forsat minst 30-40 meter utanför den vanliga steniga fåran.

Fram emot 3-tiden på eftermiddagen började det att regna riktigt ordentligt, för första gången på över en vecka. Det blir nog inte så långvarigt, har hört åska uppeifrån Tarfala, så det blir nog en liten åskskur.



Cirka en och en halv timme senare hade regnovädret dragit förbi och solen kom fram igen. Det blev ett kraftigt åskväder med åskmullar som studsade länge längs med bergssidorna. Det har nu fortsatt längre ner mot Nikkaluokta. Hela tiden hör man åskmuller. Den lilla men kraftiga regnskur som kom förslog inte mycket, gräset är nästan lika torrt som det var innan skuren. Vinden har börjat blåsa rätt kraftigt från väster i alla fall.

Senare på kvällen med det mycket fint med klarblå himmel. Tyvärr verkar det som om mobilnätet (Telias) fått sig en smäll. Försökte att ringa hem, men antingen så bröts samtalet hela tiden eller så hörde inte den man ringde upp vad man sa. Däremot fungerar SMS, så man kan meddela sig på det sättet. Går inte att få saldouppgift eller nå kundtjänst heller.

Lördag 7 augusti 2004
Det har regnat lite av och till under natten och morgonen, men dagen har varit solig igen. Har inte orkat göra så värst mycket idag, jag har mest slappat och läst min pocketbok samt gått igenom alla bilder på digitalkameran så jag vet vad de föreställer innan jag glömmer det.



Har även skissat lite på olika förbättringar på hemsidan och så.

Söndag 8 augusti 2004
Eftersom det var ganska intressant väder och det är sista dagen jag är här i år, så gick jag ut på en liten fotoexkursion i området. Gick från min tältplats vid Tarfalabron och sneddade ner mot Elsas bro innan jag kom fram till där Jökelbäcken möter Ladtjojåkka. Tog uppskattningsvis cirka 50-60 bilder i stort och smått.

Det gråmulna vädret sprack upp på eftermiddagen och det kanske håller i sig några dagar trots allt. Men vad vet jag, jag är inte någon meterolog.

Har faktiskt legat och solat lite framför tältet. Innan jag gick och la mig så städade jag det och packade ner så mycket som jag kunde eftersom jag ska bryta upp imorgon och det är lättare och går snabbare att få ner sakerna när man inte har hundratals saker som ligger spridda i tältet utan bara det viktigaste

Måndag 9 augusti 2004
Vandringen ner mot Nikkaluoka gick som vanligt utan problem och jag fick rätt bra bilder upp mot Kebnekaise när jag åkte med båten ner. Tog det lugnt och tog en renburgare innan jag sakta gick mot Nikkauokta för ytterligare matintag på restaurangen.



Tåget ner kom faktiskt i tid, vilket jag tycker var roligt, det brukar det aldrig göra. Å andra sidan så spelar inte nån halvtimmes försening någon roll här uppe, man har så mycket tid man vill.