Två pass av tre på Trepassleden blev det denna gång. Bättre tur nästa gång. Fick halvbra väder och fick lära mig varför man inte ska träffa på scouter i fjällvärlden.
28-29-juni
Resan började som vanligt från Stockholm C. I år så hade Tågkompaniet ändrat avgångstiden till 17.00. Även min ankomsttid på tillbakaresan
var ändrad.
De kupékamrater som slumpen hade utsett var en japan som skulle
till Narvik, en kvinna som skulle till Björkliden, ett
par som skulle till Gällivare och en kille som skulle gå en
klätterkurs i Kebnekaise, samt undertecknad.
Natten i sovkupén blev ganska varm. Det var hyggligt svalt
eftersom jag låg högst upp. På morgonen upptäckte jag att reglaget
för värmen var uppskruvat maximalt av någon anledning. Efter
en vridning åt rätt håll blev det lite behagligare.
Utanför tågfönstret var vädret sisådär med ömsom duggregn och
ömsom uppehåll. Himlen var jämngrå och förstärkte intrycket
på de ödsliga myrmarkerna utanför.
På tågstationen i Kiruna så upptäckte jag och min kupékamrat
att ett gäng skånska scouter skulle samma väg. Misstolka mig
inte fel, men det enda som ska färdas i så stor flock i fjällen
är renarna. Trettio scouter kan lätt bli för
mycket ibland.
Tyvärr är passningen mellan buss och tåg lite för bra, man
hinner inte ta sig upp i centrum och titta runt eller ens komplettera
med några prylar man kan tänkas behöva. Själv skulle jag inte
haft något emot att knata upp till centrum och köpa en bit rökt renkött eller nåt att ha i ryggsäcken. I Stockholm hittar
man knappt denna delikatess annat än i specialaffärer.
Nåväl tillbaka till ämnet. Kära läsare, när man möts av scouter
i flock så vet man att det bara kan sluta på ett sätt. Givetvis
blev bussen full och jag och några till fick stå hela resan
till Nikkaluokta. En klar fördel var dock att min ryggsäck
var bland de sista att lastas på och den första att komma av,
så min färd mot båten kunde påbörjas tämligen omgående.
I Nikkaluokta hade inte mycket förändrats sedan sist. Precis
som förra året så hade man slagit upp en 5-6 samekåtor vid
turistbyggnaden och där i förrättade man konfirmation
med samiska ungdomar.
Vandringen ner till båten blev rätt odramatiskt och eftersom
sträckan är så pass enkelt så passade jag på att njuta av omgivningen,
mer än att stirra var man sätter fötterna. Både vad jag såg
från bussen och på vandringen ner, så är det rätt lite vatten
just nu. I Abisko kom sommaren flera veckor tidigare än normalt
enligt deras hemsida. Lövsprickningen skedde redan i början
av juni i Kiruna. Förra året hade björken inte
slagit ut vid midsommar vad jag minns.
I år hade det hänt lite nere vid ned båtlänningen. En tjusig
entré i trä hade satts upp och platsen hade blivit
ordentligt skyltad. Snyggt!
Båtfärden gick uppåt strömmen, ibland med snigelfart eftersom
inte hela vattenfåran var farbar. Det var ganska många som
stod och väntade på att få åka med båten ner. Kanske de hade
ledsnat på regnandet och ville hem?
Vid Tarfalaålke blommade det som vanligt rätt friskt och det
lättade upp den bitvis steniga stigningen upp mot Tarfalabron.
Väl framme vid bron lände jag mig ganska trött, men jag kände
inte av värken i axlarna som jag har haft problem med under
tidigare vandringar. Tror nog att det beror på att ryggsäcken
är lite lättare i år. Några kilo gör rätt
stor skillnad verkar det som.
Trodde att det skulle vara fler som tältade, men det var inte
så många. Precis vid bron stod ett av de grällaste gröna tält
jag någonsin sett. Där satt även ett paraply uppspänt för att
göra som ett litet tak vid utgången på tältet.
Mysko.
Tyvärr så var min favoritplats redan upptagen, så jag fick
slå upp mitt tält lite högre upp i backen. På vägen till min
utvalda tältplats så tyckte ett fjällabbspar att jag hade kommit
lite för nära deras bo eller något sådant. De gjorde halvhjärtade
försök att flyga lågt och rakt emot mig, för att få mig att
gå därifrån. Självklart så valde jag en annan väg till min
tältplats. Som för att tacka för hjälpen så satte sig en av
fjällabbarna på en sten, cirka 10 meter från där jag la ner
ryggsäcken och satt snällt kvar tills jag hann plocka fram
kameran. Ska man utse något djur till linslus så verkar fjällabben
ligga rätt bra till.
När jag väl slagit upp tältet så började det återigen att regna.
Själv så satte jag mig ner och började koka upp vatten till
en kopp varm choklad. Det nya gasköket jag har skaffat har
bara haft positiva effekter. Lättare, bekvämare och mera exakt.
De delar som ingår i min köksutrustning är nog så optimalt
som det kan bli. Enda nackdelen är att man får vara mer försiktig
eftersom titankastrullen är tunnare och då är risken större
att det kan bränna fast i botten. Men med gasköket kan man
lättare reglera lågan än med mitt gamla spritkök.
Under resten av kvällen så regnade det av och till. Ibland
såg man till och med lite blå himmel, men oftast kom molnen
strykande lågt ner på fjällsidan, precis som
en gigantisk samling av sockervadd.
1
juli
Regnet upphörde på morgonen och solen tittade fram, nästan som på beställning.
Efter att ha avnjutit en ordentlig frukost så kom jag iväg vid 10-tiden. Den
första biten längs leden upp mot Tarfala blev ganska svettigt med solen i ryggen
och helt vindstilla. Efter hand som jag kom högre och högre upp i terrängen friskade
det i, vilket var mycket välkommet. Det var knappt någon snö kvar i Tarfala.
En stor snöbrygga låg kvar över jåkken på ett ställe. Efter de sista stigningarna
var jag så äntligen uppe i dalen. Till och med glaciärerna hade partier i de
nedre delarna som var avsmälta från snö.
Vargryggen låg inpackad i tjocka moln och syntes ej. Men de övriga bergen, Kaskasapakte
och Kaskasatjåkka syntes bra.
Precis som jag hanns fram till Tarfalastugan så hann ett kraft regnoväder ikapp
mig. Som tur var så befann jag mig inte mer än 50 meter från stugan så det
var
bara att spurta sista biten och kliva in i stugan.
Inne i stugan fanns det väl ett halvdussin personer. de flesta bara där över
dagen. Ett gäng på tre killar skulle åt samma håll som jag, nämligen Kuopervagge.
Sedan
skulle de till Sälka för att sedan fortsätta mot Abisko. Efter
att ha fyllt på energireserverna med lite varm drycken och låtit ytterligare
ett regnoväder passera, så gick jag iväg vid 17-tiden.
Vandringen runt sjön gav inga som helst problem. En bit snöfält här och
var underlättade vandringen. Innan stigningen upp på moränryggen så stannade
jag och vilade en stund medan jag lät nästa åskskur passera förbi. Tre fjärdedels
väg uppför moränryggen mötte jag en grupp vandrare som såg synnerligen trötta
ut. Blicken i deras ögon sade mig att de hade fått en överdos av sten och blockmark
redan. När jag sedan tittade ner igen i dalen så såg jag hur de vek av från moränryggen
för att kunna gå en längre sträcka på ett snöfält. Själv pulsade jag uppför för
att komma upp till passet. Sista biten började bli rätt så isig och jag hoppade
upp på klippan till höger om mig.
Framför mig låg nu Svarta sjön, där leden egentligen går på stranden av den oftast
tillfrysta sjön. Själv höll jag upp lite mot Kebnepakte för att inte hamna så
långt ner och samtidigt utnyttja det snöfält jag hade framför
mig.
När jag började nedstigningen ner i Kuopervagge så blåste det plötsligt upp,
vilket bara kunde betyda att nästa regnskur var på väg in. Bakom mig såg jag
hur passet snabbt bäddades in i moln. Med stark medvind och regnskyddet och GoreTex-kläderna
på mig så flög jag nästan nedför snöfälten. Jag hörde hur regnet piskade i ryggsäcken.
Det enda stora problemet var nu att hitta en hygglig tältplats för natten. Sjöns
is hade knappt gått upp ännu och det var nästan lika mycket snöfält som barmark
i dalen. Ett tag trodde jag inte att jag skulle hitta någon tältplats, men på
ett par undanröjda platser söder om passövergången till Kaskasavagge fanns det
ett par, nära ett par stora stenblock.
Ungefär vid 21-tiden hade jag tältet uppe
och alla saker instuvade. Nu kunde jag äntligen brassa lite kök i lugn och
ro. Hela natten ösregnade det och blåste byig bind, ömsom från väster, ömsom
från öster.
2 juli
Steg upp vid 9-tiden då vädret blev märkbart bättre med både blå himmel och sol.
En ensam snösparv drog igång sin sång, annars var det märkbart
sterilt och öde i dalen. Efter frukost och diverse bestyr som att tömma tältet
på saker och vädra ut det, kom jag iväg vid 12-tiden.
Vadet över sjön var lätt vid utloppet från den översta sjön. Närmast själva jåkken
låg ett tjockt islager/snöbrygga med rinnande vatten under. Jag var noga med
att testa bärigheten med stavarna innan jag klev över kanten ner i vattnet.
Uppstigningen gjorde jag på västra sidan av passet, även om själva leden går
på höger sida. Anledningen till detta berodde på att det sträckte sig ett långt
snöfält nästan ända från toppen ner i dalen.
Halvvägs upp betraktade jag den relativa skönheten på dalen. Passglaciären, Drakryggen
och förstås Kaskasapakte ramar in denna återvändsgränd till dal. Längre ner i
dalgången sprang ett tiotal renar omkring på snöfälten.
Utsikten från passet hade inte kunnat vara bättre. Tre glaciärer låg på rad på
den norra sidan av dalen och passet till Unna Räitavagge syntes klart. Pyramiden
gjorde verkligen skäl för sitt namn.
Nedstigningen
från
passet
gick
inte
lika
lätt
som
uppstigningen.
Dels
var det
brantare på norra sidan av passet, dels så fanns det inte lika mycket
snö här. Men efter lite trixande så hittade jag ett hyggligt snöfält
att gå ner på i alla fall.
Det tog ett tag innan jag fick syn på det stora block som markerar var man
kan hitta några fina tältplatser i mellersta delen av Kaskasavagge. Först vid
17-tiden hade jag tältet uppe och äntligen fick jag lite välbehövd vila. Ett
par timmar senare började regnet igen och fortsatte under kvällen och natten.
3 juli
Regnet fortsatte och jag tyckte att det inte var någon idé att stiga upp om
man inte behövde. Tog lite sovmorgon istället. Mitt på dagen behagade vädergudarna
att bli snälla igen. Himlen sprack upp och det blev sol och mycket varmt istället.
En timme senare var jag på vandrande fot igen. Inte mot passövergången till
Unna Räitavagge utan ner mot Tjäktjavagge. Mina båda stortår har jag tyvärr
tappat känseln i, samt att trampdynorna är rejält ömma. Det var långt hem oavsett
vilken väg jag än tog hemåt, så jag tog ett vänstervarv istället.
Leden västerut i Kaskasavagge var från dess mittersta del stenig om än bitvis
gräsbetäckt. På mer än ett ställe låg raskäglor som försvårade vandringen rejält.
Dessutom stötte jag på en lavinblocktunga med sten som var synnerligen vassa
och instabila att gå på. Längre ned i dalen övervägde gräsmarken och nedstigningen
ner i Tjäktjavagge gav inga som helst problem. Överallt i Kaskasavagge hittade
jag spår efter fjällämmel, i form av miljoner och åter miljoner spillningar.
Jag såg inga levande fjällämlar, däremot flera döda.
Jag vandrade över Kaskasajåkka vid broarna som är markerade på kartan och fortsatte
i riktning mot Singi för att om möjligt få fina foton av Nord- och Sydtoppen
från väster. Vid raststugan Kuopervagge så såg man topparna på långt avstånd
och genom kamerans objektiv kunde jag faktiskt se att det stod några på Sydtoppen.
Framme vid raststugan var det rätt mycket folk och ett par tält var uppsatta
på strandbrinken. I raststugan eldades det och eftersom det var rätt sent på
kvällen så fortsatte jag förbi och rastade nån kilometer bortom stugan.
På andra sidan dalgången for ett par killar på motorcykel, fullt upptagna med
att driva ihop renar. Vid samevistet fanns rengärden uppsatta.
Väl framme vid Singistugorna gick jag vidare längs leden upp mot fjällstationen
eftersom jag visste att det fanns en trevlig tältplats uppe i backen med mycket
bra utsikt av dalen. Med midnattsolen i ryggen började jag så sakteliga stigningen
upp för backen. Fram emot midnatt hade jag rest tältet och ätit.
4 juli
Jag sov gott hela natten och vaknade knappt någon gång alls under natten. Svaga
vindar rörde knappt tältduken, men det var rätt mycket mygg. På morgonkvisten
kom en liten skur med regn. Först fram på förmiddagen kom jag iväg. Samtidigt
sprack det upp och blev fint väder. Efter stigningen upp till sjöarna följer
man detta vattendrag ända fram till fjällstationen. På kartan finns det två
jåkkar som oftast är fulla med vatten så här års, men nu var det knappt så
att man blev blöt om kängorna.
Efter ett par timmars fridfull vandring kom
jag fram till broarna över jåkkarna från Singivagge och Kitteldalen. Jämfört
med förra gången jag var här så har det satts upp ett par rejäla träbroar av
telefonstolpar som nog skall stå pall för några vintrar framöver. Längs leden
kan man få syn på Sydtoppen om man har ögonen på skaft. Även nu stod det folk
på toppen. En splitter ny träbro över jåkken från Kebnetjåkkaglaciären hade
lagts ca 50 m ovanför leden. Framme vid fjällstationen var det full fart och
ett gäng klättrare var uppe på Kaipak och övade.
Jag njöt av utsikten från min tältplats och den härliga kvällssolen som stannade
kvar till halv nio på kvällen då den skymdes av de omkringliggande bergen.
Imorgon skall det bli vilodag och ta hand om kropp och själ samt utrustning.
På min kameraväska håller sömmarna att gå upp, så det måste eventuellt lagas.
5 juli
Regn hela dagen. Har ringt och beställt tågbiljett hem den 6:e. Visserligen
sittplats, men man kommer ju ner i alla fall. Har tagit det allmänt lugnt hela
dagen, inte gjort något speciellt.
6 juli
Steg upp vid 8-tiden och packade rätt snabbt ihop tältet. Det var perfekt gångväder,
varken sol eller regn och inte för blåsigt. På vägen ner så gick jag om scouterna
som tydligen också var på väg hem. Vid den övre båtlänningen hade den tidiga
båten redan gått så jag knatade vidare istället. Längs den korta vandringen
ner mot Kaffekåten skrämde jag upp en förskräckt riphöna som for rätt över
stigen. Nästan framme hittade jag ett halvdussin ståtliga Kung karls spira
som växte i myrkanten.
Vid Kaffekåtan var det lugnt eftersom varken dagens nyanlända resenärer från
bussen inte kommit än och båten skulle inte gå på ett tag. Kunde avnjuta min
renburgare i stillhet och blicka ut över sjön.
Till slut var jag en nån timmes vandring framme i Nikkaluokta där jag intog
revskav som smakade mycket gott. I sovenirbutiken köpte jag mig en ny plånbok
i älgskinn och en tjock bok om Borg Mesch som handlade om hans liv som bl a
fotograf.