Reseberättelse 2: 20 augusti - 29 augusti 1999

Lite besviken över att vädret överlag hade varit rätt så mediokert och att mitt främsta mål inte infriades (det vill säga bestigning av Sydtoppen) så började jag genast att planera för nästa resa, som skulle gå av stapeln bara en månad senare. Har man blivit biten av fjällen (och då menar jag inte främst myggen) så måste man få uppleva det igen rätt snart. En del får toppfeber uppe på Mount Everest, jag har nog fått Kebnekaisefeber i så fall. Dessutom så tänkte jag nog att en ensamvandring vore intressant att göra. En del avråder ju från att göra detta, men är man ensam så har man friheten att göra precis som man vill utan att behöva ta hänsyn till någon annan.

20 augusti
Tog som vanligt det tidiga nattåget upp till Kiruna för kunna hinna med den tidiga bussen till Nikkaluokta och på så vis få ut mer av dagen än vad som skulle ha varit fallet med det sena nattåget. Så här sent på säsongen så går "lunchbussen" tidigare än vid högsäsong, något man tjänar på eftersom man kommer tidigare till Nikkaluokta än vanligt.

Efter att ha läst diverse inlägg på Utsidan så har snön redan kommit och lagt sig på de högre topparna, dvs Kebnekaise. Min utrustning har på grund av detta ändrats och inkluderar nu varmare kläder, tjocka handskar och fiberpälssockor. Är det något som inte är kul så är det att frysa häcken av sig medan man sover eller bestiger berg. I övrigt är det nästan samma packning som under julivandringen.

På tåget upp så delade jag kupé med fyra andra killar som inte tidigare hade varit i Kebnekaise, men som nu hade gjort slag i saken. Det blev mycket snackat den kvällen eftersom man nästan blev pumpad på allehanda information på grund av att jag var den enda som hade varit där tidigare.

21 augusti
Väl vid framkomsten vid Nikkaluokta skildes våra vägar åt tillfälligt eftersom jag ville hinna med båten som skulle bespara mig ca 6 kilometer vandring, jag tycke jag kunde lägga energin på annat än att låglandstraska med packningen. Den var faktiskt lättare nu än förut. Det gäller att rationalisera.

Efter båtturen så gick vandringen i ganska lugn takt upp till Tarfalabron där jag tog en halvtimmes rast för att fylla på lite energi. Jag rastade på samma ställe som vi hade haft tältet förra gången. Precis när jag hade rastat klart så träffade jag det ena paret igen. Vi följdes åt över bron och de slog läger söder om leden. I den västliga vinden kunde man inte missa åt vilket håll som fjällstationen låg åt. En i kökspersonalen stod utomhus och grillade renbensspäll eller liknande. Blev rätt frestad att ställa ryggsäcken och sätta tänderna i det goda köttet.

Väl framme vid fjällstationen så kollade jag aktuell väderprognos och kollade vad det var för temperatur i luften. Måttliga 5 grader visade termometern på husväggen vid ingången till huvudbyggnaden. Alla turer via den Östra leden var inställda på grund av för mycket snö och is på den sista klättringen upp till toppstugorna. Endast en person hade tecknat sig för klättring upp till Tuolpagorni och en för klättringskursen på Kaipak. Ett bevis så gott som något att säsongen är snart slut.

På väg bort från fjällstationen så träffade på de andra två killarna som sa att de skulle tälta lite längre bortom fjällstationen. Själv så vandrade jag iväg längs den Västra leden bit till en mycket bra tältplats som var en mjuk och fin, sviktande rismatta. Man såg rätt in uppför Kitteldalen och Vierramvare. Vädret som hade varit soligt och fint i Kiruna och Nikkaluokta blev nu mulet och blåsigt. Trött efter en dags vandring beslöt jag mig för att äta och gå och lägga mig tidigt. Åt sjömansbiff och knoppade in vid 21-tiden. Regnet smattrar mot tältduken och det blåser rätt bra.

22 augusti
Dagen efter vaknade jag vid 6-tiden på morgonen, åt en rejäl frukost och packade en mindre ryggsäck med nödvändiga grejor som kanske skulle komma väl till pass på turen. Trots att vädret inte var det bästa, det hade fallit snö på 1200 metersnivån och uppåt under natten, så begav jag mig upp för Kitteldalen. Det var relativt vindstilla och knappt något regn alls, dock låga moln. Med tanke på att snön låg på 1200 möh och jag själv befann mig på cirka 800 möh så borde temperaturen inte vara så speciellt många grader plus. Efter en halvtimmes rask vandring uppför Kitteldalen träffade jag en kille som hade stuckit iväg tidigare än jag och som funnit det för gott att vända om på grund av vädret. Själv fortsatte jag ända upp till Kittelsjön där jag också tyckte det var dags att vända tillbaka. Det låg några centimeter snö på marken invid sjön och molnbasen låg ungefär där jag stod. Snöfältet som leder vidare upp till passet mellan Tuolpagorni och Vierramvare syntes knappt.

Vädretlekens kontrast mot igår var stor, då såg man hela Tuolpagorni, Vierramvare, Kebnepakte och stundtals även Nord- och Sydtoppen. Hade man kommit till Kebnekaise en dag tidigare så hade det inte varit några problem alls att ta sig upp till toppen.

På vägen ner så träffade jag på stora skaror med killar i min ålder och kvinnor och män i medelåldern. Tveksamt om någon av dem kommer upp till toppen med tanke på vädret. Det är troligt att man kan ta sig upp med lite möda, men sikten är noll och stå på toppen och glo rätt ut i molnen är ju inte så kul precis.

Tillbaka vid tältet så kunde jag vid lunchtid se ungefär samma vandrare komma tillbaka igen.

Under dagen så sprack molnen upp lite bortåt Singi, men igenmulet är det fortfarande här. Enligt väderprognosen skulle det blir bättre imorgon.

23 augusti
Dagen innan hade jag gått och lagt mig redan vid 19-tiden för att komma igång så tidigt som möjligt. Vädret har en tendens att bli sämre längre fram på dagen när fukten från dalgången värms upp och kyls ned på högre höjd (= moln).

Kl 03.00 kikade jag ut från tältet och såg att molnen låg lågt ner på fjällsidan. Beslöt mig för att sova en stund till.

Kl 04.30 kikade jag ut igen och till min glädje så skymtade det blå himmel i diset. Väderomslaget hade kommit till slut. Efter en snabb frukost så begav jag mig iväg vid 05.20. Jag var först upp längs den västra leden och efter lite problem att hitta leden uppför Vierramvare på grund av hastigt inrullande moln så gick vandringen som på räls. Uppfärden för Vierramvare och ned till Kaffedalen bjöd på strålande solsken. Även uppför mot stugorna så var det sol och gott väder. Väl framme vid stugorna drev moln in och beslöjade solen som syntes som en svag glödlampa i skyn. Ändå märkte jag att den ultravioletta strålningen var stor då mina fotokromatiska glasögon sedan länge mörknat. Att sedan snön på marken effektivt reflekterade solen gjorde inte saken bättre. Stundtals kunde man nästan tala om white-out förhållanden.

Snön som låg sparsamt vid Kittelsjön, blev någon centimeter på Vierramvare, en halvdecimeter vid uppstigningen från Kaffedalen och sedan ökade det successivt till mellan 5-20 centimeter vid stugorna. Uppe vid toppen låg det 20-30 centimeter djupt.

Väl framme vid den nya toppstugan (byggd 1983) så visade den sig vara i ganska miserabelt skick. Påminde lite om ett ödehus. Tre fönsterrutor saknades, provisoriskt lagade med masonitskiva och svart sopsäck. En säng och en bänk samt två dörrar hade fått enkel resa via kaminen.

Efter att ha laddat mig med smörgås, choklad och russin så steg jag ut och fortsatte min färd mot själva toppen. Jag stötte på färska fotspår som pekade på att någon hade sovit över i en av stugorna under natten.

Toppen hade formen av ett upp och nedvänt U snödriva ovanpå toppglaciären. Nästan precis kl 12 stod jag och blickade ut över nejderna nedanför. Vid några få tillfällen var sikten mycket god, men titt som tätt så drog molnen in och förvandlade allt till ingenting. Efter en bra stund på toppen friskade det till slut i ordentligt och jag fann det gott nog och begav mig ned till stugorna igen. Utan sol och sikt att orientera sig på så var det tur att man kunde följa sina egna fotspår tillbaka igen.

Vid nedfärden mot stugorna så träffade jag på två sällskap som också skulle upp till toppen. Framme vid den nya toppstugan så väntade ytterligare vandrare på att göra den sista framstöten mot toppen.

Nedför från stugorna så gick det med expressfart och jag var nere i Kaffedalen på cirka 30 minuter. Uppför Vierramvare tillbaka gick det tungt, man kände att krafterna var nästan slut. Väl uppe och på väg nedför igen gick det återigen lätt. Sista biten nedför snöfältet var uppfriskande roligt. Framme vid tältet kändes det oerhört skönt att vara tillbaka och bara kunna vila ut.

Totalt tog turen ungefär 11 timmar. Ca 5 timmar upp till stugan och sedan tillbaka, inkluderat rasten i toppstugan. Det var oerhört skönt att komma tillbaka till tältet och ligga och njuta av ett par läckra smörgåsar.

Under natten började det att blåsa upp lite, men inte så mycket.

24 augusti
På morgonen så blåser det rätt rejält och jag har fått gå ut och slänga på lite mera sten på tältpinnarna. Trots det relativt blåsiga vädret så tänker jag idag bege mig upp till Kebnetjåkka via den Östra leden. Har tidigare gått upp dit genom att gå upp bakom fjällstationen, så nu tänkte jag ta en ny väg dit upp. Väl uppe på platån så blev vädret stadigt sämre trots att den utlovade väderprognosen inte alls sa så. Jag fick vända tidigare än beräknat, men fick trots det uppleva en hel del intressanta djurupplevelser. Uppe vid ändmoränen på Björlings glaciär såg jag definitiva spår efter en järv som hade lufsat över snöfältet på jakt efter något att äta. Mina egna fotavtryck sjönk bra mycket djupare ner i snön än vad en lätt järv på 10-12 kilo åstadkommer. Vid djup snö och skare så är järven dödligt farlig för renen. Järven springer på skaren medan renen får pulsa i snön...

Bortåt Lilltoppen på Kebnektjåkkaplatån sprang jag på fyra fjällripor som helt orädda sprang framför fötterna på mig i blåsten. Till skillnad från dalripan som flyger mer, så springer fjällripan mest omkring och letar efter ätbara saker.

På platån längre bort mot Tarfalavagge stod en samling på nio renar och glodde på mig medan jag skyndsamt banade väg över stenskravlet på platån.

Nere vid fjällstationen igen så blåste det inte så fruktansvärt mycket, men den ligger relativt skyddat. Själv var jag tvungen att gå ett par kilometer bort till tältet för att se hur det höll emot vinden. Väl framme så upptäckte jag att en av tältlinorna hade släppt och tältet gungade oroväckande i den starka blåsten. Dessutom så hade vinden vridit sig något, vilket inte är bra om man har ett tunneltält som jag har. Jag tyckte att det var lika bra att packa ihop och bege mig till fjällstationen för en god natts sömn inomhus. Ett par tältstänger hade fått sig en kyss och böjt sig lite, men inte något allvarligt. Vid 20.30-tiden kom jag tillbaka till fjällstationen och blev inkvarterad i ett rum i annexet Liddo. Efter att ha hängt upp alla mina blöta kläder och sådant, beslöt jag mig för att somna tidigt och invänta bättre väder. Senare fick jag veta att det hade blåst 22 sekundmeter vid fjällstationen. Och då ligger den ändå skyddat!

25 augusti
Tidigt på morgonen gick jag ner till sporten fick låna ett skruvstäd varmed jag kunde bocka till tältstängerna lite så att det gick hyggligt att ta isär och sätta ihop igen. Vinden har nu mojnat betydligt och jag har packat ihop allt och begett mig ner till Tarfalabron där det bakom en jordvall finns en mycket fin tältplats i lä och med tillgång till rinnande vatten (Tarfalajåkk). Hela morgonen har luften surrat med helikoptrar kring fjällstationen eftersom det inte gick att flyga på hela gårdagen på grund av stark vind och usel sikt.

Sitter nu och brassar käk och funderar på om jag ska ta mig upp till Tarfala och titta lite eller om jag ska ta en vilodag.
Det blev trots allt en vilodag för mig eftersom jag kände mig lite sliten efter bestigningen i förrgår. Vädret är rätt bra med solsken och bara lite duggregn som blåser hitfrån molnen runt bergstopparna. Imorgon är det lovat kanonväder, men idag är det vila och kroppsvård som gäller. Har varit nere vid Tarfalajåkk och tvättat ansikte och överkropp i det iskalla glaciärvattnet. Har kollat fötterna efter eventuella problem och allmänt tagit det jättelugnt.

26 augusti
Under natten som gick så var det nog fjällvandringens kallaste natt, det kändes som det i alla fall. Masade mig upp ur min varma sovsäck vid 8-tiden och fick snart upp värmen med nudlar och varm choklad. Det som gäller idag är en sightseeing- och fotograferingstur till Tarfala i egen regi.

Vid 9-tiden så började jag vandringen uppför Tarfaladalen. Överlag är det rätt lite vatten om man jämför med vattenföringen som var vid den förra fjällvandringen. Snart hann jag ikapp dagens guidade glaciärtur som skulle gå upp på Storglaciären. De gick över på andra sidan jåkken vid Lillsjön medan jag själv fortsatte fram till Tarfalastugan och Tarfalasjön. Tarfaladalen är både Kebnekaisemassivets mest dramatiska fjälldal, men även kanske den mest vackra med omväxlande glaciärer och höga berg. Man kände sig nästan som om man befann sig i Alperna.

Efter att ha fotograferat bergen runt omkring så pratade jag lite med stugvärden som förestod Tarfalastugan. Efter det korsade jag jåkken nedströms Tarfalasjön så att jag kom över till sidan med ändmoränerna. De gröna små instängda glaciärsjöarna Grönsjön, Frontsjön och Isfallssjön var mycket vackra i solskenet. Som så smaragder i det sterila stenlandskapet.

Jag gick en bit längs Tarfalajåkk och gick sedan över den nedersta biten av glaciärtungan på Storglaciären. Eftersom vädret var oerhört fint och dagen var ung beslöt jag mig för att ta mig upp till Kebnetjåkkaplatån från öster. En ganska brant och storstenig sluttning. Det gick dock alldeles utmärkt att ta sig upp. Långt borta på Storglaciären såg man medlemmarna i glaciärturen som små prickar mot isen.

När jag väl hade kommit upp till Kebnetjåkka så kunde jag hela tiden i kikaren se att Sydtoppen var ovanligt besökt. under hela eftermiddagen befanns sig folk där för att se ner på oss andra. Hilmen var nästan helt molnfri, bara lite höga tunna moln och det var många sköna plusgrader.

Jag tog den Östra leden ner till fjällstationen och 17.30 var jag tillbaka i mitt tält och började att laga middag. Senare idag ska jag ringa hem och kolla vad som har hänt. Mobiltelefonen har rätt bra täckning på de flesta ställen där jag har varit. Telia är det mobiltelefonföretag som har bäst täckning i Kebnekaise. Så länge man har fri sikt mot Ladtjovagge, där sändaren verkar stå uppställd så är det okej.

27 augusti
Steg upp vid 06.30 och lagade frukost i form av digestivekex och varm choklad. Gav mig iväg uppför till Tarfala kl 07.15.

Vädret var fortfarande helt klart som igår, men man såg nedåt dalen att luftfuktigheten var högre idag eftersom det låg som ett dis i luften. Men ändå, varmt och soligt.

Kom upp till Tarfala 08.45, lagom för att med kikare kunna beslåda några övernattande vandrare stå på Sydtoppen och betrakta världen nedanför. Som på en given signal, kl 09.00 så pressades den fuktiga luften upp längs Vargryggen och Sydtoppen blev den första som sveptes in i moln. Därnäst stod Kaskasapakte, Nordtoppen och Kaskasatjåkka på tur. En halvtimme senare när jag begav mig nedför dalen igen så låg molnen långt ner utefter bergssidorna, medan vädret i Ladtjovagge var fortfande hyfsat.

Kom hem klockan 11.00 och lagade lunch, sedan slumrade jag till i eftermiddagsvärmen ett par timmar. Tänker ta resten av dagen ledigt eftersom jag ska gå tillbaka imorgon. Ska försöka att hinna med 09.30-båten, annars blir det 11-båten. Bussen går 16.30 från Nikkaluokta, så jag har gott om tid där.

Har nu legat och slöat i tälten fram till 17-tiden, då jag gick till fjällstationen för att kolla så att tiderna stämmer för båten. Tittade även på väderprognosen som lovade regn eller regnskurar samt svag västlig vind.

Kvällen blev härlig med halvmulet väder och varmt och skönt. En liten nackdel är att myggen har kommit tillbaka, dock i mycket små antal. I övrigt så har jag inte alls sett till några mygg under hela veckan, bara ett par innan jag klev på bussen till Nikkaluokta på uppresan. Det är konstigt hur lite värme som behövs för att kläckningen skall ta fart igen.

På kvällen packade jag ihop det mesta som jag inte behövde för stunden (dvs tält, sovsäck, liggunderlag och skor). Gick och la mig vid midnatt.

28 augusti
Vaknade några gånger under natten av att det regnade ordentligt mot tältduken. När jag stack ut huvudet ur tältet så hade regnet slutat, men molnen låg ungefär på samma höjd som tältet, men andra ord nästan ingen sikt alls.

Vaknade vid 6-tiden och packade ihop allt så att jag kom iväg vid halvsjutiden. Det är lagom för att hinna med 09.30-båten.

Jag och ett gäng medelålders män och kvinnor är de enda passagerarna på båten ner den här gången. De stannade vid den nedre båtlänningen för att fika och för att trycka i sig en renburgare eller två. Själv fortsatte jag ned till Nikkaluokta direkt. Det kändes lite ledsamt att se kapellet i Nikkaluokta på höjden innan byn, får då visste man att vandringen var slut för den här gången. Efter ett stunds välbehövligt vilande utan för restaurangen så gick jag in för att äta en trevlig bit mat, närmare bestämt fläskkarré med potatis och äppelmos.

Eftersom jag hade kommit fram rätt tidigt så var restaurangen nästan tom. När Kirunabussen kom 10 minuter senare så fylldes restaurangen av hungriga vandrare.

Efter lunchen så bekantade jag mig med omgivningarna och tog mig bland annat en närmare titt på kapellet. Vädret var fortfarande rätt mulet och inte mer än ca 10 grader varmt. Egentligen rätt hyggligt för att vara i slutet i augusti.

Tog 16.30-bussen in till Kiruna och satte mig ner på centralstationen och väntade på tåget. Tåget var lite försenat, men det gjorde inget för i Kiruna sken solen och gav lite plåster på såren att resten av dagen hade varit gråmulen och tung. Väl på tåget så gick givetvis det mesta tiden åt att bekanta sig med de övriga fem i kupén och deras äventyr. Träffade en fotointresserad kille som med sina kamrater hade legat i samma storm som jag, fast högre upp i Tarfaladalen. 36 m/s blev lite för mycket för tältet som sakta men säkert gick i småbitar. Ändå var det ett Hilleberg som håller för det mesta, men inte allt tydligen.

29 augusti
Väl hemma var det bara att inse att man hade blivit lite lappsjuk av att vara uppe i Kebnekaise på ensamvandring. Att stå och vänta på pendeltåget kändes väldigt ovant. Redan i höjd med Uppsala så kände man att det var dags att byta från långbyxor och underställ till avzippade byxben. Minst 25 grader och härlig sol. Väl hemma och gått igenom posthögen så hörde man av föräldrarna att det varit uppehåll och strålande sol hela veckan. Blev lite avundsjuk, men en skön fjällsemester med toppbestigning och nästan helt myggfritt är nästan så skönt som det kan bli. Nästa sommar kommer jag definitivt att bestiga fler toppar. Väl mött nästa år.