Reseberättelse 1: 19 juli - 26 juli 1999

Fröet till att jag skulle göra en fjällresa upp till Kebnekaise kom som en blixt från klar himmel, nån gång på senvintern detta år. Efter att ha läst boken om Göran Kropps fantastiska soloprestation när han den 23 maj 1996 besteg Mount Everest så tyckte jag att det var dags att jag också bejakade mina dolda fantasier att utföra fysiska prestationer, att bestiga berg och toppar, och att möta den svenska fjällnaturen som faktiskt inte är så långt borta som man kan tro.

ålunda inledde jag en dammsugning av material om Kebnekaise på Internet och satte mig ned och började att planera min resa. Mycket av de källor jag använde mig av för min planering från allt gällande kommunikationer och utrustningskrav samt lärdom av andra reseberättelser finns i länkarkivet.





19 - 20 juli
Vi, det vill säga jag, min flickvän Anneli och hennes lillasyster Anna-Kristin, åkte iväg med det tidiga kvällståget kl 17.25 från Stockholms Central.

Tågets resenärer bestod nästan uteslutande av fjällvandrare i varierande åldrar. De flesta hade Sarek, Kebnekaise, Abisko, Riksgränsen som mål. Som vanligt så är inte SJs sexbäddskupéer inte avpassade för sex stycken packningstokiga fjällvandrare. Efter lite omorganisation och undanstuvning kunde man dock hjälpligt röra sig i kupén.

Resan upp gick utan några incidenter. Som vanligt så sover man ganska gott på bäddarna, enda stunden man vaknade till som hastigast var när avkopplingen av vagnar ner till Luleå skedde vid sex-snåret på morgonen. Efter Gällivare så antar Malmbanan en mer slingrig rutt och har man tur och sticker ut näsan vid rätt tidpunkt på vägen så kan man få syn på Kebnekaisemassivets snötäckta fjäll långt bort i väster. Redan på håll är det imponerande eftersom de fortfarande är runt 10 mil bort.

Precis på minuten kl 09.48 så rullade tåget in på Kiruna station.

I väntan på bussen som skulle ta oss de dryga sex milen till Nikkaluokta som gick vi upp till centrum för att handla lite färskt bröd och pålägg som vi tänkte ha att äta som lunch och ha med på vandringen. Enligt kartan nere på stationen skulle det ligga ett par affärer inom rimligt gångavstånd. Vi handlade på ICA Toppen (mycket passande namn).

Centrum ligger rätt högt upp och utsikten var milsvid, om man bortser från varphögarna från gruvan som skymde sikten.

Å andra sidan så får man ta det som det är, gruvan är den enda orsaken till att Kiruna existerar som samhälle idag. Utan den så skulle ingen ha kommit på tanken att förlägga en stad mitt ute i ingenting. Redan 1696 kände man till att Kiirunavaarafjället innehöll järnmalmsförekomster av stora mått. men det var inte förrän vid 1800-talets slut som man började med brytning i stora mått.

Kl 12.45 kom vi med extrabussen som hade satts in eftersom det var så pass mycket fjällvandrare som skulle till Nikkaluokta. En hel buss fylldes enbart med alla som hade tagit flyget upp. Då och då under bussresans gång så kunde man skymta den mest klassiska siluetten på Kebnekaisemassivet, Tuolpagorni.

Veckan innan vi skulle åka upp så hade det varit otroligt regnigt och dåligt väder. Ett flertal sällskap hade gått saknade och några hade svepts med av en strid jokk. Vi hoppades att det inte skulle vara samma väder nu och att vattnet sjunkit undan till viss del.

När vi kom fram till Nikkaluokta började vi att traska emot vårt slutmål, Kebnekaise Fjällstation. En bit efter vi hade kommit över första bron så rastade vi, vid stigen som går upp mot fångstgroparna. I kikare kunde man se jokken Stállegorsa kasta sig nedför fjällsidan.

Efter vår rast kom vi strax fram till nedre båtlänningen där vi stannade upp och betraktade utsikten över den så kallade vargryggen. Trots att väderrapporterna hade lovat regn idag så sken solen och det var riktigt varmt och gott. Myggen var givetvis i högform i detta väder och eftersom jag gick i kortärmat så blev det ett eller annat stick.

Istället för att ta båten de 6 kilometrarna längs leden så gick vi och beslöt oss för att slå läger rätt tidigt och tälta längs med leden. Vi avnjöt en stilla middag och tog det lugnt i största allmänhet.

21 juli
Klockan sex på morgonen började det att regna rätt ordentligt för att sedan övergå till att duggregna när vi masade oss upp. Morgonens första uppdrag var att försöka få bort de tusen mygg i olika storlekar som hade samlats i yttertältet. Själv kände jag av gårdagens vandring, speciellt i axeltrakten. Inte så mycket av packningen, utan av myggbetten som jag hade fått på alla ställen på axlarna utom där just ryggsäckens band gick. Cirka 80 myggbett på ena axeln och minst lika mycket på den andra. Tack och lov så kliade det inte så mycket.

Av olika anledningar så kom vi inte iväg från vår tältplats förrän klockan 13 på eftermiddagen. I ömsom regn och ömsom uppehåll vandrade vi iväg igen. Efter en stunds vandrande så blev regnet mer regelbundet och jag kände hur mina fötter började att simma i vatten. Inte så mycket för att regnet kom in utifrån, utan att det rann nedför regnbyxornas ben rätt ner i skorna.

Några timmars vandring senare så slog vi läger på en lämplig plats ett par hundra meter innan Tarfalabron. Det var inte mycket mening att fortsätta längre på grund av regnet. Dessutom så hade jag hört klagovisan om "är vi inte framme än?" tillräckligt länge...

Från vår lägerplats så ser vi Kaipak och masten invid fjällstationen lysa rött i regnvädret. Tuolpagorni är delvis snötäckt precis som vanligt. Vi kommer nog att invänta bättre väder här tills vi vill försöka oss på Sydtoppen.

22 juli
Under natten har vi haft mest uppehåll med sporadiska skurar. Våra blöta kläder har torkat rätt bra, både de som hängt utomhus i fjällbjörkarna och det som hängt inne i tältet. När det är busväder så är det skönt att ha en ordentlig absid att kunna röra sig i och laga mat i.

Nu på förmiddagen så har vi plockat ut lite grejor ur ryggsäckarna för att kontrollera att det är okej och är torrt. Givetvis så började det att regna lagom till att man hade plockat upp det mesta. Bara att plocka med sig allt in i tältet igen och försöka göra det där istället.

Regnet har hållit i sig under hela eftermiddagen och nu har det börjat blåsa upp en byig västlig vind som nog gör att vi inte kommer att flytta tältet idag.

Vi har slappat nu under kvällen och släppt ur våra husdjur, dvs myggorna, i omgångar vart efter de har samlats vid den bortre ventilen. För att vara på den säkra sidan så har jag varit ute och spänt upp tältet lite mer och lagt på lite mer sten på tältpinnarna. Det kan vara rätt tufft om man måste ut mitt i natten och försöka fixa till tältet.

Tjejerna fördriver tiden med att lyssna på freestyle medan jag skriver i den här dagboken. Enligt väderrapporten så lovas mer regn eller regnskurar och 8-15 grader varmt.

Vi tror inte längre på att det blir någon topptur för vår del om det är så dåligt väder. Eventuellt så tar vi en dagstur upp till Tarfala eller något sånt.

23 juli
Natten har varit blåsig, regnig och kall. På morgonkvisten (ca kl 4) så låg till och med jag och huttrade i min sovsäck trots att den ska klara nästan 10 minusgrader. Är man frusen av sig så är man.

Morgonen verkar lovande. Inget mer regn, men blåsigt. Perfekt torkväder för blöta kläder alltså. Tuolpagorni syns bra och Vierramvare är täckt av tjocka moln. Då och då syns lite sol också. Massor av tält är nu uppslagna invid Tarfalabron i lä för vinden.

Medan jag ska gå upp till Kebnetjåkkaplatån och fotografera lite så tänker tjejerna gå fram till fjällstationen. Kebnetjåkkaplatån är väldigt enkel att gå upp till. Det är bara att gå rätt upp i backen bakom fjällstationen. På vägen upp till platån så fotograferade en hel del blommor som nu återfinns i faunaarkivet här på sajten. Jag gick nästan hela platån runt så att jag fick se Södra Klippberget, Tarfalastationen, Storglaciären, Kebnetjåkka och Kebnetjåkkaglaciären. På Storglaciären såg jag till min förvåning ett tiotal tält uppslagna. Undrar vad det kan ha varit för några?

Mestadels var vädret fint, men den nordvästra delen av platån var mycket blåsig med lätt snöfall. Hittade ett halvtrasigt vindskydd som inte står utmärkt på kartan.

24 juli
Vaknade tidigt, ca 8.00 och var hur pigg som helst, men tjejerna ville absolut inte stiga upp så tidigt, så vi kom inte iväg förrän kl 12. Vägen ner till övre båtlänningen tog mindre än 2 timmar. Båten hade gått 13.30 så vi satte oss ner och pustade ut lite innan vi tog 14.30-båten. De sista 5,6 kilometrarna till Nikkaluokta gick vi på ca 2 timmar.

Väl framme så satte vi upp tältet i närheten och lagade oss lite mat. Vid 22-tiden började det att regna. Men då hade vi redan försett oss med lite av civilisationens måsten; chips, läsk och bröd.

25 juli
Sista dagen. Idag har vi tagit lång sovmorgon. Anledningen till varför vi inte åkte hem redan på lördagen berodde på att det helt inte går någon anslutning till det håll vi ska. Konstigt nog. Istället för åka hem till Stockholm med tåget skall vi åka buss från Kiruna till Överkalix och sedan vidare till Korpilombolo.