Ensam eller i grupp?

Det går att diskutera nästan i det oändliga hurvida man ska vandra i grupp eller ensam, det optimala antalet personer i en grupp och så vidare.

Själv har jag funnit att vandra ensam fungerar bra för mig. Det är kanske inte alla som det passar för och då tänker jag speciellt på nybörjare. Första gången jag vandrade så var vi tre stycken vilket fungerade rätt bra. Sedan dessa har jag alltid vandrat ensam utom nu senaste gången jag var uppe 2009.

Ensamvandring kräver kanske inte mer rent fysiskt, men däremot ett starkt psyke. Ibland kan det ta upp till ett par dagar innan man träffar en annan levande person att prata med, när man vandrar utanför de populäraste lederna och vid lågsäsong. Vid dåligt väder och regniga dagar i tältet kan motivationen bli lidande. Då gäller det att fokusera på vad som är viktigt för stunden och lägga bort alla negativa känslor. Belöningen i slutändan av att ha gjort något alldeles själv kan kännas alldeles fantastiskt när man sitter hemma i höstmörkret och tittar på sommarens fotografier.

Vid ensamvandring är säkerhetsmarginalerna mindre än om man är i en grupp, men jag skulle vilja påstå att det uppvägs av att man är mer på alerten när man är ensam och upplever mer om man vandrar i tystnad. Om det trots allt går snett så kan man inte skylla på mer än sig själv. Jag kan också tycka att vandring i grupp invaggar varje deltagare i en slags falsk säkerhet. Det kan ju hända även en i gruppen att någon trampar snett och antingen pajar ett ledband eller helt enkelt bryter benet. Hela gruppen blir lidande på ett eller annat sätt.

En grupp bör innehålla deltagare som har ungefär lika god kondition. Visst låter det krasst att säga så, men en deltagare som sackar efter allt för långt på grund av bristande kondition kan bli en belastning, till och med en säkerhetsrisk i dåligt väder. De övriga deltagarna kan hjälpa till med att bära den deltagarens packning exempelvis, men det finns ju gränser även för detta. Konditionen kan man lätt träna upp eftersom man vet om långt i förväg när man ska fjällvandra.

Förutom att deltagarna i gruppen skall fysiskt orka vandringen tillsammans så bör de passa ihop. Vandringskamrater med liknande intresse och humör är är ju kul. Det är inte nödvändigt, men det vore ju tråkigt om en fin vandring skulle spolieras bara för att någon eller några inte drar jämnt. Detta lärde jag mig redan på min första fjällvandring.

Numerärt så är tydligen fyra stycken en optimal siffra för en grupp. Åtminstone vad gäller vandra med tält. Vid stugturer så kan man variera siffran lite mer som man vill. Tältning med fyra i gruppen innebär oftast två tält, men mycket gemensam utrustning såsom kök mm. Större grupper kan ha svårt att hitta tillräckligt många tältplatser på de mer otillgängliga platserna i Kebnekaise. En grupp på två kan fungera alldeles utmärkt ända tills olyckan är framme, men jag tycker själv man inte är mer utsatt som ensamvandrare än om man är två i grupp.

Jag brukar skämtsamt säga att två kan vara bättre än en, för då är det åtminstone någon som kan visa på vart liket skall vinschas upp med helikopter (ironivarning där). Faktum är att merparten av de dödsolyckor som skett i Kebnekaise de senaste årtiondena (förutom rena klättringsolyckor) har inträffat ensamvandrare. Ibland har vandraren helt enkelt försvunnit spårlöst.

Trots allt är den bästa regeln att utnyttja det sunda förnuftet. Är man inte riktigt säker på fjällvandring, vandra i grupp. Som ensamvandrare så kanske man inte genar över glaciären just där eller vadar på just det stället utan går runt eller vadar på ett lättare ställe. Minimera riskerna.